Tio dagar efter att han hade tagit Tjeckoslovakien helt meddelade Hitler sina medarbetare om att tiden var kommen för att ta itu med Polen, militärt. Detta var den 25:e mars 1939. En vecka senare, den 3 april, flyttade Hitler styrkor närmare den polska gränsen. En attack var planerad den första september 1939. Den 28:e april bröt Hitler ickeaggression savtalet från 1934 i sitt första öppna drag. Detta förvånade ingen. Den brittiska regeringen lovade Polen hjälp för att skydda dem. Frankrike hade redan givit ett sådant löfte 1921.

Hitler höll den 23:e maj ett möte, där han sa att man inte kunde räkna med att allt skulle gå så smidigt som det hade gjort i Tjeckoslovakien. Operation Lebensraum kunde inte fortsätta utan blodspill. Det skulle bli krig. Han var arg för att han inte hade kunnat testa Tyskalands fulla styrka, och bestämde sig för att göra det på Polen. Hitler tog det lugnt under sommaren, för att undvika att britterna och fransmännen skulle blanda sig i kriget han planerat mot grannlandet.

Polen var långt ifrån någon krigsmakt, men icke heller något lilleputtland. Det bodde 35 000 000 där, varav 10 000 000 var utländska arbetare. Tyskland och Sovjet hade starka band till landet, etniskt och historiskt. Men Polen hade bestämt sig för att stå emot alla Hitlers krav, delvis stärkta av löftena från Storbrittanien och Frankrike, dels av ett underskattande av Tysklands styrka samt ett överskattande av sin egen styrka.

Sovjet spelade en viktig roll i krigets början. Hitler vågade inte riskera att få ett tvåfrontskrig, ett krig både mot väststaterna och mot Sovjet. I mitten av april 1939 påbörjade Sovjet förhandlingar med både tyskarna och de allierade. Joseph Stalin var inte road av tanken på problem med Tyskland. Hitler hade ett övertag i förhandlingarna; om Sovjet slöt ett avtal med de allierade så var de tvugna att slåss mot Tyskland, men om de slöt ett avtal med tyskarna så skulle de bara behöva vara neutrala. Hur ryssarna ville ha det demostrerades genom att juden Maksim Litvinov plötsligt avskedades från sin post på utrikesdepartementet, där han tjänstgjort länge, och byttes ut av Vyacheslav Molotov. I juli och augusti flyttade Hitler sina trupper närmare den polska gränsen och upplopp utbröt i Danzig och i den polska korridoren. Den 22:e augusti samlade Hitler sina generaler och sa till dem, att nu var det hög tid att pröva den tyska krigsmaskinens fulla kraft. Han räknade med att Storbrittanien och Frankrike inte skulle blanda sig i. Planerat anfallsdatum var nu den 26:e augusti.

På natten 23:e augusti i Moskva skrevs den tysk-sovjetiska ickeaggressions-pakten på. Finland, Estland och Lettland gick i ryssarnas händer och Litauen i tyskarnas i ett hemligt protokoll. Polen delades, tyskarna fick områdena väster om floderna Narev, Visla och San. Tyskarna hade ont om tid, därför började avtalet gälla direkt.

I ett sista försök att stoppa Hitler, meddelade den 25:e augusti Storbrittanien att de hade ingått ett full-fjädrat avtal med Polen. Samma dag sa Hitlers allierade Benito Mussolini, Italiens ledare, att Italien inte skulle medverka militärt i ett kommande krig. Denna information fick inte Hitler att ändra sig, men han tvekade. Han ställde in den planerade attacken den 26:e augusti. De kommande dagarna gick åt till att störa Polen, Frankrike och Storbrittanien. På natten den 31:e augusti skapade SS enheter "olyckor" längs gränsen, där en raid mot en radio-station i Gleiwitz var den mest uppmärksammade. Innan solen gick upp den första september marscherade tyska trupper in i Polen. Två dagar senare, när Storbrittanien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland, sa Hitler till Ribbentrop: "Det betyder inte att de kommer att slåss."

Den tyska taktiken var att utkämpa ett kort krig, så kort att brittiska och franska trupper inte skulle hinna ingripa, faktiskt innan västmakterna skulle ha hunnit bestämma sig för om de skulle ingripa överhuvudtaget. En del trupper skulle anfalla huvudstaden Warszawa direkt, andra skulle säkra den polska korridoren först, sen ta hand om staden.

Polens försvar gick ut på att hålla emot tyskarnas anfall tills de allierade kunda komma och ge stöd. De hade en armé på ca 1 000 000 man, några få tanks, ca 950 flygplan varav hälften var moderna och en flotta bestående av 4 jagare, 5 u-båtar samt några mindre farkoster.

På morgonen den första september slog Luftwaffe till mot de polska flyfälten och förstörde nästan alla planen innan de hade hunnit lämna marken. Sen satte tyskarna igång att systematiskt sätta järnvägar och andra former av kommunikationer ur spel. Innan dagen var slut var den polska ledningen försvarslös. Mobilisationen kunde inte fortsätta och storskaliga truppförflyttningar var omöjliga. Den sjätte september lämnade de polska regeringen Warszawa för Lublin, för att senare flytta närmare gränsen till Rumänien, vilken de gick över den 16:e september.

Den 19:e september gav Poznan, Polens då största armé på 100 000 man, upp. Det sista organiserade motståndet upphörde den sjätte oktober när 17 000 soldater gav upp vid Kock. Tyskarna tog totalt 694 000 fångar och ungefär 100 000 män flydde över gränserna in i Litauen, Ungern och Rumänien. 13 981 tyska soldater dog och 30 322 skadades; hur stora de polska förlusterna var kommer vi troligen aldrig att få veta.

Tyskarna skyndade sig att be ryssarna att agera innan västmakterna hann göra nåt. Ryssarna skulle gå in i Polen, men de var inte beredda. Tyskarnas hastighet hade överraskat dem. Efter att den tyska ambassadören hade gjort en andra förfrågan reagerade den sovjetiska regeringen, men kriget hann nästan ta slut innan de hann gå in i Polen. Men den 17:e september marscherade iallafall två armeér in i Polen. De mötte lite polskt motsånd och de koncentrerade sig på att få ut tyskarna från de sovjetiska områdena. Tyskarna försökte ta oljefältet söder om Lwow i den sovjetiska zonen, vilket väckte misstankar. Ungefär 217 000 polska trupper blev fångar hos ryssarna. Många av dem slogs mot tyskarna senare ikriget i sovjetisk tjänst.

Tyskland och Sovjet skrev på ett avtal som gick ut på att Polen delades mellan länderna. Samtidigt skrev Ribbentrop och Molotov ett avtal som skulle bevara fred i östra Europa, nämligen ett avtal som skulle avsluta kriget mellan Tyskland och västmakterna.

De två sista veckorna i september 1939 tvingade Sovjet de tre baltstaterna att påbörja förhandlingar om att Sovjet skulle få bygga baser och ha trupper på deras territorier. Den femte oktober, då Lettland skrev på avtalet, krävde den sovjetiska regeringen att Finland skulle skicka representanter till Moskva för politiska förhandlingar. När förhandlingarna började den tolfte oktober krävde ryssarna en ömsesidig pakt för stöd, en 30-årig leasing av en bas vid Hangö, flera öar i Finska havet, den västra halvan av Rybachi Peninsula och en bit finsk territorie vid Karelen. Förhandlingarna fortsatte in i november utan att huvudfrågorna löstes: Hangö och Karelen.

Den 26:e september iscensatte ryssarna en påhittad finsk artilleri-attack vid Manilia i Karelen. Två dagar senare började kriget genom tunga flygräder mot Helsingfors och markattacker mot styrkor på gränsen norr om Leningrad till Barents hav. Den första december förklarade Sovjet att de hade bildat den demokratiska folkrepubliken Finland under ledning av bolsheviken Otto Kuusinen.

Finnarna hade fått god tid på sig att mobilisera, vilket hade börjat redan den 14:e oktober. Under sommaren hade frivilliga börjat bygga försvarsonstruktioner på fältet. Något som de inte byggde var dock Mannerheim-linjen, vilken ryssarna fantiserade ihop som en ursäkt för deras motgångar. Finland hade totalt 175 000 man som slogs. Men den siffran steg till ca 200 000 man under kriget, bla tack vare utländska stödtrupper.

Finnarna stred tappert och introducerade en rad nya taktiker, och när ryssarna öppnade sina sista offensiv i februari 1940 mot finnarna hade sovjetisk propaganda blåst upp Mannerheim-linjen till en super-Maginot-linje. Den tolfte mars gav Finland upp. Den finska armeén hade förlorat 24 923 man, döda eller försvunna, och hade fått 43 557 skadade, och hade inte kunnat fortsätta så värst mycket längre. Ryssarna förlorade ungefär 200 000 man, dödade i strider eller av kölden.

När striderna mot Polen slutade visste inte tyskarna riktigt vad de skulle göra härnäst. En konferens hölls den 23 september 1939, och Hitler förklarade att kriget mot Storbrittanien och Frankrike var tvunget att utkämpas till slutet. Ett eventuellt u-båtskrig skulle betraktas som ett övertagande av Storbrittanien. Om Hitler hade bestämt sig för ett sådant övertagande skulle det bli utfört av flottan och flyget. Men amiral Erich Raeder förklarade att flottan skulle arbeta lättare om de hade norska baser att utgå från. Men andra trodde att Tyskland varken kunde ta eller behålla sådana baser i Norge. När Norge var neutralt, skeppades svenskt järn från på vintern Narvik till de tyska industrierna. Om Norge blev inblandat i kriget kunde Tyskland förlora mer än de kunde vinna.

Under oktober och november ägnade sig Hitler åt planerna för att överta Frankrike och Belgien. Efter att ha pratat med Vidkun Quisling, en norsk nazist, började Hitler undersöka möjligheten att ockupera Norge. Att Hitler började tänka på en invasion av Norge var inte bara Quislings förtjänst. I Skandinavien hade det väckts starka antitysk-tankar. De allierade tänkte på att skicka trupper för att hjälpa finnarna, och då skulle de vara tvugna att gå över de för tyskarna så viktiga svenska malmfälten.

Tecken på att fransmännen och britterna tänkte gå in i Skandinavien och använda kriget i Finland som ursäkt skyndade på den tyska planeringen.

Den första tyska invasionsstyrkan hade totalt 10 500 man. 16 500 man skulle till Oslo den första veckan och 40 000 skulle komma senare. Man skulle på diplomatisk väg ta baser i Danmark, men senare tyckte man att det var lika bra att ta hela landet militärt. Trupperna som skulle till Norge skulle fara ombord krigfartyg, utom de som skulle till Stavanger, de skulle flygas dit, och de som skulle till Danmark ombord på fraktfartyg.

De två första grupperna av krigsfartyg åkte den sjunde april. Brittiska flygplan såg fartygen men tog det hela för att vara en attack mot Atlanten och skickade därför bara fartyg efter dem, och lämnade nordsjön öppen för kommande tyska fartyg. Norge togs den nionde april, och den norska kungen och regeringen flydde, och landet ockuperades, men planerna om att göra det utan att behöva strida krossades. I fallet Danmark gick allting enligt planerna. Den nionde april gick trupper upp på Jylland och andra trupper landade på de andra öarna. Dr Cecil von Renthe-Fink träffade den danske utrikesministern och la fram sina krav. Efter att han tillade att tyska plan var på väg för att bomba Köpenhamn gav den danska regeringen upp kl 07.20.

Den norska armeén bestod av 15 320 man, men hälften var i arktis efter kriget i Finland. Den 9 april tog tyskarna en stor del av arméns utrustning och flera kommunikations-center. Två dagar senare hade ledaren för den norska armeén bara kontroll över en division. Tyskarna avancerade uppåt i landet men stötte på nyanlända franska och brittiska trupper på vägen. Men de trupperna evakuerades snart och det sista norska motståndet slutade den tredje maj i Dovrefjäll. Trots att Norge var besegrat fortsatte kommandoattacker, och Hitler lät en armé på 300 000 man stanna kvar där till maj 1945.

Copyright Sebbe, Joel och dumjohannie 2003